Novant Health Charlotte Marathon Race report

Efter en ganska hattig oktobermånad träningsmässigt, så var jag långt ifrån den form som behövs för att springa en mara. Trots det så hade jag anmält mig, för att dels få en internationell upplevelse, och dels avslutning på säsongen.

Ju närmare loppdagen kom, desto klarare blev det att det skulle bli ganska svalt. Jag landade på söndagen, och då var det en bit över tjugo grader. På måndagen gav jag mig ut på en runda som jag brukar ta när jag är på besök. Det var varmt och hög luftfuktighet. Fick ingen bra respons, utan konstaterade att det får bli ett lugnt race på lördag. Bestämde mig att bara komma i mål fick vara nog.

Resten av veckan sjönk temperaturen sakta, och på fredagen var den ner runt 10grader. Jag besökte mässan, som var minimal, och jag stannade bara helt kort för att se om det fanns några billiga skor. Hittade inga och stack till kontoret. Tidigare i veckan hade jag hittat ett par Saucony Ride 9 till bra pris. Betydligt bekvämare än mina sjuor, som trots allt är mina mest använda skor, men inte lika sköna som kinvaraskorna. Nåväl. Jag sprang ett par rundor i dessa under veckan och konstaterade att de skulle bli valet på lördagen.

På fredagseftermiddagen jagade jag runt för att hitta en skön långärmad t-shirt att springa i. Om man skall springa i långpassfart vill man gärna ha något värmande på sig. Hittade en ganska okej tröja som jag valde och tog en t-shirt med svenskaflaggan på utanpå.

På lördagsmorgonen var jag i valet och kvalet om hur jag skulle ta mig milen från hotellet till starten. Till slut chansade jag och tog bilen. Det visade sig var rätt val. Parkeringshuset låg bara 100m från starten. Det är ju USA. Satt länge kvar och drack i bilen. Helt i onödan skulle det visa sig. Gick sedan upp mot starten och ställde mig i kö till en av majorna. Det blåste en isande kall vind och jag stod och skallrade tänder och försökte prata litet med de andra i kön.

Till slut efter uträttade behov gick jag in i startfållan. Ställde mig ganska långt bak, bredvid pacers för 4:15. Var riktigt stel och hade ont i magen. När starten gick var jag totalt osugen på att springa. Joggade med pacers en kort stund innan benen började röra sig ordentligt. Men hade fortfarande ont i magen. Sura uppstötningar och ingen bra känsla alls. Många onda tankar passerade genom huvudet. Runt milen kom det ett gäng som sprang med ett barn i rullstol. Det var för övrigt mycket välgörenhetsdoft på gatorna. Första biten var ganska trist, men efter hand kom vi ut i villakvarter med enstaka påhejjare med egna plakat. Nästan framme. Inte. Efter en mil eller så var det någon som började prata om gårdagskvällens sensation där fotbollslandslaget slagit Italien med 1-0. Glada tillrop och hopp om lycka också på måndagen. Jag svarade korthugget, då magen kärvade. Efter 13-14 kilometer tog jag beslutet att gå in i ett bås och se om det blev bättre. Stannade säkert i två minuter. Någon ropade att du i mitten skynda på!

Nå. Det hjälpte. Där släppte smärtorna, och även om jag inte ökade tempot så kunde jag nu ta det med behag i stället för att kämpa.

Under första varvet var det ganska gott om folk. Starten var nämligen gemensam för halv och helmaralöpare. Efter varvning, då man gick ut på den andra halvmara loopen (det var två olika varv, ett i öst-västlig riktning och ett i nord-sydlig), var det helt solo. Hade dock folk i sikte, och i och med att jag höll 5:30 tempo, så kunde jag öka och komma ikapp andra löpare och få litet sällskap (och vindskydd!).

Andra varvet var undgefär som det första vad gäller publiknärvaro. Delar som gick längs tråkiga trafikerade gator, och delar längs villa kvarter. Vid ungefär 25km kände jag att jag hade besegrat alla demonerna, och att det skulle bli målgång. På historiens långsammaste tid. Höll mig mestadels mellan 5:20 och 5:30. Iddes inte öka, av rädsla för att flygresan hem på kvällen skulle bli en katastrof.

Det var för övrigt en rejält kuperad bana. I mål noterade jag drygt 1600höjdmeter, mer eller mindre i paritet med Lidingöloppet. Långa sega motlut, och nerförsbackar. Det gick säkert att springa på om man velat, men jag hade inte tillräckligt med långpass för att våga sträcka ut.

Följde länge en tjej som jag tyckte sprang på bra, men så kom jag på att det trots allt var ganska modest tempo. I en längre nedförslöpa släppte hon i alla fall.

Det var soligt och vackert väder, men som sagt en isande vind som pinade. Det betydde att man varken blev särskilt svettig eller törstig. Jag drack tre halvfulla muggar vatten längs vägen. Ingen sportdryck eller annat. Jag tog mina två geler vid 15 respektive 25 och sen geldrycken (den lättflytande gelen) vid 35. Det var mest för att få litet extra energi när man var ute så länge.

Krafterna höll hela vägen, och det var först med någon kilometer kvar som jag kände att det blev litet tungt. De sista två kilometrarna innan upploppet var det uppför. Som att springa uppför tre fyra Västerbroar i följd. De hade man gärna sprungit nerför istället. Där tappade jag litet fokus och var nära att börja gå. Men tillslut nådde man toppen och det bar lätt utför de sista 100metrarna. Inte mycket, men det var i alla fall utför. Såg målklockan passera 3:55 precis innan jag gick i mål. Tiden justerades officiellt till 3:53:19 (inklusive mitt pitstopp på två minuter, så runt 3:51 effektiv tid).

Kände mig trött vid målgång, men inte slut. Fick en rejäl medalj och sedan en aluminimumfolie att vira runt kroppen. Tog en banan och en gatorade apelsin. Hittade också en flaska chokladmjölk. Drack en mun av gatoraden och konstaterade att det inte var min grej. Drack en knapp liter chokladmjölk och bytte erfarenheter med en kille från Indiana som inte var över sig nöjd med insatsen.

Sen gick jag till bilen, och såg 4:15 pacern komma i mål samtidigt som jag körde mot hotellet.

Slutresultat plats 233 av 850 fullföljande. Segern på 2:26. Kände efteråt att jag var ganska nöjd med mitt lopp, och att det inte var en dag att springa fort. Däremot en viss allmän besvikelse över att jag inte orkade fullfölja planen och få till de långpass som behövdes. Nu är det med vintermarathon 2014 och 2016, tredje gången jag springer en mara dåligt förberedd i november. Frågan är om det är värt att satsa på två maror per år, eller om jag skall satsa på en, och låta höstmaran bli en upplevelse. Det är ganska tungt att träna hårt året igenom. Hårt i betydelsen att springa långpass varje vecka.

Loppet som sådant var helt okej, även om det var många höjdmeter som skulle avverkas. Tror inte att jag gör om det igen, utan kommer nog att leta upp ett annat lopp i stället.

Efter hemkomsten drog jag på mig en förkylning, vilket var helt perfekt. Då blev det en naturlig vilovecka. Nu känner jag mig sugen på att  ge mig ut igen, och ta litet fri löpning under ett par veckor, innan jag börjar försäsongsträningen i december. Tror att grunden nu är bra för en ordentlig satsning till våren.

Vi ger oss inte.

Marigt - inför en höstmara

Någonstans i mitten av oktober kändes allt perfekt. Jag skulle bara få till något enstaka långpass och sedan vara redo för mitt tionde maratonlopp. Så fick jag hybris och bestämde mig för att testa att köra en hård mängdvecka. Ja, målet var att få ihop 15km om dagen, minst. Jag delade upp det de flesta dagarna på två pass, runt 7-8km, men det blev ett par litet längre också, så pass att jag nöjde mig med 10 på söndagen och kunde ändå nöjt konstatera nytt veckorekord om 105km.

Sen en vilodag och ett bra pass på IP. Men sen rasade allt ihop. Ja, eller, hur man nu skall uttrycka det. Suget fanns plötsligt inte där längre. En lång säsong efter avbrottet med influensan i våras började ta ut sin rätt. Två mediokra veckor om totalt 6,5mil följde. Inga långpass. Tittade på min plan som jag ambitiöst lagt fram, och som inte såg särskilt farlig ut, och blev dyster. Inte ens detta kunde jag klara att följa. Visserligen var jag på resa, till Milano, där jag hittade en perfekt plats att springa på – en park som verkade vara tillhåll för samtliga löpare i Milanos centrum – men det blev bara skön lätt distans.

Till sist bestämde jag mig ändå. Det blir en mara till i höst. Det blir min första på utländsk mark. Om en vecka. Jag lutar åt att ta det lugnt och köra LL-stuket. Försöka hålla igen första halvan, för att om kroppen tillåter, ta i litet på andra halvan, och se det som starten på nästa säsong. Fast jag har i och för sig lovat mig själv att jag skall ta en veckas vila efteråt. Sen lätt löpning under december innan det blir nystart i december mot den nya Stockholm marathonbanan. Om jag klarar mig undan influensor borde det kunna gå betydligt bättre till våren, och om jag får tillbaka suget, och fixar litet flera långpass så skall det äntligen bli ett nytt pers på distansen. Det nuvarande är ju snart 3år.

Nu skall jag i alla fall ge mig ut på en tur i det vackra höstvädret, bara isen smält undan på gatorna så man inte drar på sig en onödig skada. Kanske ska man springa varv på IP istället och vara säker på att det inte sker något dumt.

Vi ger oss inte