Slut på semesterspringandet

Då var semestern över för i sommar. Löpmässigt har det blivit en riktigt bra julimånad framförallt sett till mängden. Jag lyckades avsluta med en 8mila vecka, faktiskt den första för i år och till slut blev det drygt 26mil för hela månaden. Det är sett i backspegeln ingen extrem månad, men i år är det näst mest, bara 14km bakom januariresultatet.

Jag springer i snitt litet långsammare nu på mina distanspass. Det tar ganska lång tid att komma igång, och det är sällsynt att kunna sticka ut och kicka igång direkt. Vad gäller hastigheten på intervaller och tröskelintervaller så är inte heller dessa så imponerande. Det positiva är dock tendensen – det går stadigt litet fortare, och jag blir litet uthålligare.

Långpassen har i princip lyst med sin frånvaro. Jag fick till ett 19km pass för ett par veckor sedan och i lördags 20kilometer. Tyvärr drabbades jag av svårt skavsår på lårens insidor från shortsens innerpåse, och därför var jag tvungen att korta ner i lördags. Ganska idiotiskt, då jag varit noggrann på sistone att springa med kalsonger under, för att förhindra just detta, också på första tänkta långpasset struntar jag i dem. Irriterande knasigt.

Det sista smolket i bägaren gäller en revbensskada som jag ådragit mig. Det märkligaste är att jag inte har en aning om hur det gick till. Det smärtar ganska högt upp, strax nedanför bröstvårtan. Jag kan inte säga att det hindrar löpningen, men det är som att springa med ett begynnande håll som aldrig riktigt utvecklas. Nå, det har lättat en del, sedan det var som värst förra onsdagen. Med andra ord verkar det inte som att det har blivit värre av den ökade löpmängden.

Just nu är ju siktet inställt på Bellmanstafetten. Häromveckan gjorde jag ett första snabbdistanstest, som inte föll väl ut. 21:19 på en relativt flack grusväg, med brasklappen att jag fick tvärstanna på grund av håll efter 4,3kilometer. Det är nästan minuten långsammare än vad jag hoppas kunna åstadkomma om drygt tre veckor. Nästa avstämning skall bli den 12e, så då får vi se vad som hänt under dessa veckor.

Därefter är det Lidingöloppet som gäller som nästa formtest. Efter det första försöket för tre år sedan har jag sprungit två lugna LL, där jag gått ut ganska lugnt för att ha krafter kvar sista milen. Båda gångerna landade jag på strax över 2:37. Jag tänkte att det är dags att komma under åtminstone det i år. Därför skall jag lägga mina tisdagspass – tröskelträning – på Karlbergs kuperade spår. I morgon ser jag framemot 3x3km. Förra veckan körde jag 3x2,5km och det gick successivt bättre och bättre. Om jag kan snitta under 13minuter per intervall så skulle jag bli nöjd, men det kommer att krävas pannben. För två veckor sedan körde jag 2x3km och då blev det 13:42/13:38 på minst lika tuff bana. Mina 10x800m snittade jag samma vecka, på samma grusvägar på 4:07, så det finns litet att ta av.

Planen som jag la i början av sommaren var att köra tisdagar dessa stadigt förlängda tröskelintervaller och på varannan torsdag springa korta intervaller – upp till 800m, och varannan springa pulserande tusingar längs en milrunda. Fast pulserande kanske är fel ord. Varannan snabb och varannan långsam är en bättre beskrivning.

Sen ser det ut att kunna bli säsongsfinal den 10e november. Men det får bli en senare historia.

Vi ger oss inte