Slut på semesterspringandet

Då var semestern över för i sommar. Löpmässigt har det blivit en riktigt bra julimånad framförallt sett till mängden. Jag lyckades avsluta med en 8mila vecka, faktiskt den första för i år och till slut blev det drygt 26mil för hela månaden. Det är sett i backspegeln ingen extrem månad, men i år är det näst mest, bara 14km bakom januariresultatet.

Jag springer i snitt litet långsammare nu på mina distanspass. Det tar ganska lång tid att komma igång, och det är sällsynt att kunna sticka ut och kicka igång direkt. Vad gäller hastigheten på intervaller och tröskelintervaller så är inte heller dessa så imponerande. Det positiva är dock tendensen – det går stadigt litet fortare, och jag blir litet uthålligare.

Långpassen har i princip lyst med sin frånvaro. Jag fick till ett 19km pass för ett par veckor sedan och i lördags 20kilometer. Tyvärr drabbades jag av svårt skavsår på lårens insidor från shortsens innerpåse, och därför var jag tvungen att korta ner i lördags. Ganska idiotiskt, då jag varit noggrann på sistone att springa med kalsonger under, för att förhindra just detta, också på första tänkta långpasset struntar jag i dem. Irriterande knasigt.

Det sista smolket i bägaren gäller en revbensskada som jag ådragit mig. Det märkligaste är att jag inte har en aning om hur det gick till. Det smärtar ganska högt upp, strax nedanför bröstvårtan. Jag kan inte säga att det hindrar löpningen, men det är som att springa med ett begynnande håll som aldrig riktigt utvecklas. Nå, det har lättat en del, sedan det var som värst förra onsdagen. Med andra ord verkar det inte som att det har blivit värre av den ökade löpmängden.

Just nu är ju siktet inställt på Bellmanstafetten. Häromveckan gjorde jag ett första snabbdistanstest, som inte föll väl ut. 21:19 på en relativt flack grusväg, med brasklappen att jag fick tvärstanna på grund av håll efter 4,3kilometer. Det är nästan minuten långsammare än vad jag hoppas kunna åstadkomma om drygt tre veckor. Nästa avstämning skall bli den 12e, så då får vi se vad som hänt under dessa veckor.

Därefter är det Lidingöloppet som gäller som nästa formtest. Efter det första försöket för tre år sedan har jag sprungit två lugna LL, där jag gått ut ganska lugnt för att ha krafter kvar sista milen. Båda gångerna landade jag på strax över 2:37. Jag tänkte att det är dags att komma under åtminstone det i år. Därför skall jag lägga mina tisdagspass – tröskelträning – på Karlbergs kuperade spår. I morgon ser jag framemot 3x3km. Förra veckan körde jag 3x2,5km och det gick successivt bättre och bättre. Om jag kan snitta under 13minuter per intervall så skulle jag bli nöjd, men det kommer att krävas pannben. För två veckor sedan körde jag 2x3km och då blev det 13:42/13:38 på minst lika tuff bana. Mina 10x800m snittade jag samma vecka, på samma grusvägar på 4:07, så det finns litet att ta av.

Planen som jag la i början av sommaren var att köra tisdagar dessa stadigt förlängda tröskelintervaller och på varannan torsdag springa korta intervaller – upp till 800m, och varannan springa pulserande tusingar längs en milrunda. Fast pulserande kanske är fel ord. Varannan snabb och varannan långsam är en bättre beskrivning.

Sen ser det ut att kunna bli säsongsfinal den 10e november. Men det får bli en senare historia.

Vi ger oss inte

Höjdmeter

Det blev chartersemester i år. Efter fjolåretshattande runt nordöstra USA kändes det skönt att slappa i all inclusive miljö en gång. Senaste charterresan var 1990. Då Turkiet samtidigt som Saddam Hussein invaderade Kuwait. Nu Gran Canaria. 

Vulkanö och följaktligen gruvligt kuperat. Fast man behöver inte många minuter innan man är helt fast. 

Det passar mig ganska bra med branta backar på morgonen. Extremt stel som jag är går det ändå inte fort på morgnarna. På dagarna går det väl inte undan heller men allt är relativt.

På morgonen innan solen hunnit över åskammarna är temperaturen jogging-behaglig. Linne och splitshorts utan att frysa en meter. Sakta sakta går det uppför branten till starten på stigen. Den första kilometern går lätt utför ner i nästa dal. Sen en lång trappklättring och ut längs nästa ås. Nu blir det vad som brukar beskrivas som tekniskt. Eller hellre oländigt. För en asfaltsråtta olämpligt. Men det är bara att glömma de vanliga tempoövningarna och ge sig hän åt terrängen. 

Hoppas att det skall bli en rundtur, men stigen fortsätter inåt landet. Åsen intill ligger inom förargligt kort räckhåll men med rullgrus och branter är det inget man ger sig utför. 

Till slut lägger jag en sten på ett röse och vänder tillbaka. Inser att nästan varje steg nu bär utför och att det inte är så mycket lättare. Smäller i knät i en utstickande sten, men bortsett från initial smärta och visst blodvite går det fort över. Ner kommer jag men det är en ås till att korsa. Den stigen är dock flackare och snällare. 

Tog paus från morgonlöpningen idag tänkte prova att springa i litet värme idag istället. 

Vi ger oss inte

Ännu ett löparår passerat

Det magiska datumet 28e juni har passerat än en gång. Nu är det sex år sedan jag började löpträna på allvar. Under åren som gått har jag hunnit ändra inriktning ett par gånger. Från början var det ett rent självbevarelsedrift projekt. Kombinationen dålig kondis och en önskan om att kunna åka längdåkning på vintern utan att starta från scratch varje år. Efter att ha kört litet för hårt inledningsvis och trappat upp för fort blev det hopparknä och rehab på det. Efter några månader med mindre löpning kom jag igång på allvar, och bestämde mig för att sätta två mål med löpningen. Dels skulle jag springa Österåkersmilen snabbare än min granne, och dels under 50minuter. De var ganska intimt sammankopplade. Resultatet blev att jag klarade det ena målet med marginal, drygt 48min, medan grannen vann med en minut. Sedan dess har jag hållit honom på behörigt avstånd.

Därefter blev målet att springa min första Bellmanstafett, och göra det på en tid under 22minuter. 21:40 blev det efter mycket intervallträning den sommaren. Var övertygad om att kunna ta 45minuter på höstens Hässelbylopp, men ramlade in helt slut på strax under 46minuter.

Därefter påbörjades min nuvarande satsning på maratonlöpning. Satsning och satsning ja. Jag ligger fortfarande och mal i det nedre intervallet av distans som krävs för att ta mig runt i hyfsad stil. Hoppade på Szalkais 3:30 program men följde det inte slaviskt, utan bytte en del distans mot längdåkning, flyttade runt pass. Gjorde om igen misstaget att öka på träningsmängden för fort, och hamnade därför i knäproblem på senvintern. Bytte skor igen, och det lossnade. Debuterade på halvmaran runt Kungsholmen i maj på 1:39 och följde sedan upp med 3:40 på Stockholm marathon. I backspegeln borde jag varit mera nöjd än vad jag först var. Nu är jag glad att jag faktiskt gjorde så pass bra start.

Sen körde jag igång satsningen mot Vintermarathon. Sprang Kung Björnloppet på 42:20 och Hässelby minuten snabbare och hade en riktigt bra höst som slutade med 3:28 på maran. Sen höjde jag mig ett snäpp. Våren 14 hade jag min absolut starkaste träningsvår. Först sprang jag premiärmilen på 40:16, nuvarande PB. Sen sänkte jag mig på Kungsholmen runt med nästan 8minuter, och var riktigt taggad inför Stockholm marathon. Det blev 3:32 efter att ha drabbats av en dunderförkylning 10dagar innan loppet. Trots det ganska nöjd att ha hållit ihop loppet bättre än året innan.

Höstens träning via ett halvtaskigt Lidingölopp och min fars plötsliga och oväntade död blev halvdan, och slutade med min sämsta mara hittills, 3:52.

2015 var jag igång igen, men inte lika hårt som året innan. Lyckades dock återigen putsa rekord på både Kungsholmen och Maran. 3:27 den här gången, gällande PB. Sen försökte jag mig på en mara mitt i sommaren, men det blev platt fall. Nja, det var varmt på Närkesslätten. Viby bjöd på 29grader i den frånvarande skuggan. Höll bra fart första varvet, men sen gick det neråt. Ruskigt tung sista mil, med ömsom gång, ömsom jogg. Uppförslutet hem var bland det värsta jag varit med om. Hade dålig koll på klockan, och gick i mål på strax över 3:40 som tia totalt, detta år med ovanligt få anmälda. Året efter var det veteran sm, och då hade min tid inte räckt så långt. Men det var kul att springa en landsortsmara. Tyvärr drog jag på mig litet fotledsproblem, som jag inte lyssnade på. Körde på hårt och satte pers på Bellmanstafetten och efter att ha kört ett trevligt Lidingölopp kraschade jag efter ett hårt landsvägspass i Frankrike i oktober. Det resulterade i fyra veckors totalt löpuppehåll och rehab.

Efter det har jag inte riktigt kommit tillbaka igen i fornstor ”form”. 2016 tyckte jag att jag tränade på bättre på våren än året innan, men fick kramp och tappade mycket tid, efter en för hård öppning. Stockholm marathon på 3:37. Hösten bjöd på en okej tur till Lidingö, och ett nytt haveri på vintermaraton med 3:48.

Tänkte att i år skulle det bli litet bättre fart, och hade tre riktigt bra månader mellan December och februari. Sen kom den fruktade influensan och all kondition försvann. Trots bara två veckors total löpvila, försvann i princip all form, och jag stod på noll igen i april.

Litet fanns kanske kvar i kroppen och jag fick in godkända distanser i April och maj, men 1:33 på Kungsholmen runt, visade att jag inte var lika bra som tidigare. Den nya sträckningen av Stockholm marathon över söder hjälpte inte till. Öppnade lika hårt som 2016, men tappade mera på hemvägen, trots att jag klarade mig från kramp. 3:39, var dock bättre än höstens 3:48 så ett litet framsteg var det.

Nu har jag gjort extremt försiktig upptrappning av träningen efter maran. 3 – 3,5 – 4,2  mil och inga långpass hittills. Jag har satt ihop ett träningsschema med tröskelintervaller på tisdagar planen är att köra fem veckor och sedan en snabbdistans. Senare i veckan blir det variationer av snabbare intervaller, där ett inslag kommer att vara varannan kilometer snabb och varannan långsam. Där skall tempot på båda delarna sakta höjas. 10x800meter har jag också tänkt köra även om det första passet blev 2x5x2varv på vår litet kortare bana hemma. Den är kanske 340meter eller så.

Planeringen I tävlingsväg har jag löst tänkt att jag skall göra Bellmanstafetten på under 21minuter, och sedan eventuellt Stockholm halvmarathon på 1:32 och Lidingö på under 2:35 (brorsans familjerekord). Sen har jag förhoppningen om att springa mitt tionde maratonlopp i höst. November brukar det finnas en del lopp i. Vilket det blir har jag inte bestämt ännu.

Vi ger oss inte.