måndag 4 april 2016

Vi ger oss inte

Jag brukar avsluta alla mina inlägg med slutklämmen "vi ger oss inte". Den har jag stulit från en 70tals svit med romaner som oftast går under namnet "Sprickorna i muren" av och med (!?) Lars Gustafsson. Min absoluta favoritförfattare alla kategorier varför det tog mig hårt när jag igår fick höra att han avlidit. En oerhört stimulerande kulturpersonlighet som kommer att saknas mycket. I sin helhet lyder citatet egentligen, "vi ger oss inte, vi börjar om". I de fem romanerna gör han något mycket knepigt, där han beskriver Sverige genom olika personer vid den här tiden. Alla med det gemensamma att huvudpersonen heter alltid Lars Gustafsson. Det här var alltså långt innan den tvålfagre norrmannen satte igång sitt projekt på 2000talet. Jag återvänder alltid till hans böcker när jag behöver se en ny vinkel på saker och ting. Oftast går de att läsa rakt på som en bra historia, alltid fulla med upptåg och knasiga anekdoter. Där dyker upp konstiga uppfinnare, hårfrisörskor, biblotekarier, programmerare, domare och all sköns skojare. Sen finns där alltid en massa stoff mellan raderna.
Vid sidan av "sprickorna i muren" sviten är det väl oftast "Tennisspelarna" som brukar nämnas. Där spelar huvudpersonen tennis mot en föredetta högtrankad spelare på ATPtouren. Dessutom joggar han varje morgon. Det här var under den första joggingens storhetstid under slutet av sjuttiotalet. Jag har alltid tyckt mycket om de partierna, och det känns litet konstigt att vara i amerikanska södern och jogga på morgnarna, just eftersom den boken utspelar sig i södra USA. 
Jag köpte bara häromveckan två gamla böcker, bland annat hans brevväxling med Jan Myrdal, vilken råkar finnas som reselektyr.
Fast om han var en god romanförfattare, så är det inget mot vilken oerhört fulländad poet han var. Jag uppskattar mycket hans sena produktion, det ligger alltid någon av hans volymer på nattduksbordet eller på golvet bredvid sängen.
För några år sedan deltog han i radions bokcirkeln när de läste Haruki Murakamis "Fågeln som vrider upp världen". Hans röst och språk när han delgav sina intryck gjorde att man egendomligt nog kunde höra skrattrynkorna i hans ansikte när han talade. 
Essäer, understreckare, noveller allt formligen forsade ur karlen, som dessutom hela tiden hade olika arbeten som professor i germanska studier, eller redaktör för BLM. En sån person som man nästan stör sig på bara för att det inte ska gå att hålla så många bollar i luften samtidigt.
När Tomas Tranströmmer fick Nobelpriset kändes det litet tudelt, för att det betydde att då skulle man aldrig kunna ge det till Lars, som i mina ögon är en mycket större och bredare författare. Dessutom känd utanför rikets gränser. Samtidigt vet jag att han nog sågs som litet för nyckfull och sprallig.
"Att lägga stenkista! Det är tungt".
En stor saknad infinner sig. Först Bowie, så Bodil och nu Lars. 2016 har börjat tungt.
För egen del rullar det på. I morse joggade jag på löpband och kunde sedan konstatera att jag just passerat årets första hundra mil. Mitt år började förstås åttonde december, men ändå. Den korta joggen studsade jag fram i ett par nya Kinavaraskor från Saucony. Jag fick ett irriterande skavsår på ena hälen. Som en sorts pendang till det "eksem som blommade ut på min armbåge under romanskrivandet" skrev Lars en gång.
Vi ger oss inte.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar