tisdag 9 januari 2018

2017 ett mellanår

En kort resumé av året som gick ser ut som följer.
Året startade bra med god löpmängd och fin intensitet under januari och februari. Jag sprang min snabbaste träningsmil någonsin i januari, på strax över 43minuter (jag brukar aldrig pressa mig så långt, och det gjorde jag ”inte” nu heller, utan det var ett tröskel pass 4x2500m som med jogg vila blev så snabbt). Jag hade flera pass över 25km och var på god väg mot en riktigt bra säsong. Känslan var på topp efter att ha kunnat springa skadefritt under hela 2016, och målsättningen var att i år skulle jag äntligen få utdelning för mitt långsiktiga jobb.
Men på sportlovet kom första bakslaget, en förkylning som däckade mig de sista skiddagarna. Väl hemma från fjällen, satte jag mig på flyget till Italien för en jobbresa. Morgonen därpå vaknade jag med hög feber, och rosslig hals. Första influensan på 20år var ett faktum. 
Sen tyckte jag att jag var okej efter en vecka på hotell så då flög jag på konferens i USA, och därefter ytterligare en veckas jobb. Då kunde jag ta de första löpstegen på tre veckor. Formen sjönk tillbaka till någonstans 2012, och det var bara att börja om.
Joggade mig igenom citytunneln med mina döttrar, inte lika kul som norra länken, men trevligt ändå. Försökte dra igång litet fart träning i april, och fixa några långpass. I maj blev det sämsta Kungsholmen Runt sedan första för fyra år sedan. Strax under 1:34 var väl godkänt med tanke på omständigheterna.
Stockholm marathon närmade sig, och jag visste att det inte skulle hålla som början på året lovade. Jag öppnade litet optimistiskt, men efter halv loppet kände jag att det inte var min dag, så jag slog av på takten. Trött i vaderna orkade jag inte chansa, och ville slippa kramp. Joggade fram till Torsgatan, där en kollegas klapp på axeln fick mig att inse att jag hade återhämtat mig, och kunde sedan springa några litet snabbare kilometrar för att ta mig in under 3:40, i den näst långsammaste av mina fem Stockholms maror. Veckan efter blev det sjätte raka Österåkersmilen, men jag startade i för högt tempo, fick håll, och kom i mål på strax över 44minuter.
Sen körde jag ett ganska fokuserat schema under sommaren, för att få litet fart i benen. Det räckte till en okej 20:15 på Bellman-femman, en halv minut bättre än 2016. Alltid något. Sen var planen att fortsätta träna på mot Lidingöloppet. Fast jag fegade ur och sprang som vanligt lugnt första 20, för att öka litet sista milen. Lyckades slå 2016 års tid med en handfull sekunder.
Hoppades sedan hitta en bra mara i november att satsa mot, men efter att ha kört en hård vecka i oktober med nytt veckodistanspers 105km tappade jag sugen. Trots allt anmälde jag mig för att springa min första utlandsmara. Hade en jobbvecka i North Carolina, som kulminerade med Novant Health Charlotte Marathon. En iskall vind drog in, och vid starten var det minusgrader (söndagen innan var det +25). Soligt väder, men inte alls min dag. Ont i magen gjorde att jag efter 13-14km fick gå in och sätta mig i en maja. Kom i mål på 3:53, utan att vara svettig. Hade knappt behövt dricka längs vägen. Tristast var den branta två kilometerslöpan in mot målrakan. Men fet medalj fick man. Och nu har jag gjort 10 maror, vilket inte är så illa. Önskar att jag hade kunnat fira det bättre än med en långdistansflygning.
Därefter vilade jag litet och körde igång försiktigt innan december kom. Bra start med okej mängd och tre långpass, men sen tog det stopp. Jullovet blev det inte många kilometer på, och det dröjde till efter nyår innan jag kom igång igen.
I år är målet som vanligt att vara på topp i början av juni, och den nya Stockholm marathon banan. Verkar inte som att den är särskilt mycket snabbare än tidigare, men den ser dock litet roligare ut än den gamla. Någon målsättning har jag inte just nu, annat än att få tillbaka träningsviljan som jag hade ifjol. Det blir dock inget Kungsholmen Runt i år, eftersom det krockar med andra planer. 
Träningsmässigt blir det just nu mest bara lugna 7-10km rundor i makligt tempo. Jag saknar ett konkret träningsschema, vilket jag haft tidigare år. Men ett mål finns dock – att slå brorsan på Stockholms maran!
Vi ger oss inte.

tisdag 21 november 2017

Novant Health Charlotte Marathon Race report

Efter en ganska hattig oktobermånad träningsmässigt, så var jag långt ifrån den form som behövs för att springa en mara. Trots det så hade jag anmält mig, för att dels få en internationell upplevelse, och dels avslutning på säsongen.
Ju närmare loppdagen kom, desto klarare blev det att det skulle bli ganska svalt. Jag landade på söndagen, och då var det en bit över tjugo grader. På måndagen gav jag mig ut på en runda som jag brukar ta när jag är på besök. Det var varmt och hög luftfuktighet. Fick ingen bra respons, utan konstaterade att det får bli ett lugnt race på lördag. Bestämde mig att bara komma i mål fick vara nog.
Resten av veckan sjönk temperaturen sakta, och på fredagen var den ner runt 10grader. Jag besökte mässan, som var minimal, och jag stannade bara helt kort för att se om det fanns några billiga skor. Hittade inga och stack till kontoret. Tidigare i veckan hade jag hittat ett par Saucony Ride 9 till bra pris. Betydligt bekvämare än mina sjuor, som trots allt är mina mest använda skor, men inte lika sköna som kinvaraskorna. Nåväl. Jag sprang ett par rundor i dessa under veckan och konstaterade att de skulle bli valet på lördagen.
På fredagseftermiddagen jagade jag runt för att hitta en skön långärmad t-shirt att springa i. Om man skall springa i långpassfart vill man gärna ha något värmande på sig. Hittade en ganska okej tröja som jag valde och tog en t-shirt med svenskaflaggan på utanpå.
På lördagsmorgonen var jag i valet och kvalet om hur jag skulle ta mig milen från hotellet till starten. Till slut chansade jag och tog bilen. Det visade sig var rätt val. Parkeringshuset låg bara 100m från starten. Det är ju USA. Satt länge kvar och drack i bilen. Helt i onödan skulle det visa sig. Gick sedan upp mot starten och ställde mig i kö till en av majorna. Det blåste en isande kall vind och jag stod och skallrade tänder och försökte prata litet med de andra i kön.
Till slut efter uträttade behov gick jag in i startfållan. Ställde mig ganska långt bak, bredvid pacers för 4:15. Var riktigt stel och hade ont i magen. När starten gick var jag totalt osugen på att springa. Joggade med pacers en kort stund innan benen började röra sig ordentligt. Men hade fortfarande ont i magen. Sura uppstötningar och ingen bra känsla alls. Många onda tankar passerade genom huvudet. Runt milen kom det ett gäng som sprang med ett barn i rullstol. Det var för övrigt mycket välgörenhetsdoft på gatorna. Första biten var ganska trist, men efter hand kom vi ut i villakvarter med enstaka påhejjare med egna plakat. Nästan framme. Inte. Efter en mil eller så var det någon som började prata om gårdagskvällens sensation där fotbollslandslaget slagit Italien med 1-0. Glada tillrop och hopp om lycka också på måndagen. Jag svarade korthugget, då magen kärvade. Efter 13-14 kilometer tog jag beslutet att gå in i ett bås och se om det blev bättre. Stannade säkert i två minuter. Någon ropade att du i mitten skynda på!
Nå. Det hjälpte. Där släppte smärtorna, och även om jag inte ökade tempot så kunde jag nu ta det med behag i stället för att kämpa.
Under första varvet var det ganska gott om folk. Starten var nämligen gemensam för halv och helmaralöpare. Efter varvning, då man gick ut på den andra halvmara loopen (det var två olika varv, ett i öst-västlig riktning och ett i nord-sydlig), var det helt solo. Hade dock folk i sikte, och i och med att jag höll 5:30 tempo, så kunde jag öka och komma ikapp andra löpare och få litet sällskap (och vindskydd!).
Andra varvet var undgefär som det första vad gäller publiknärvaro. Delar som gick längs tråkiga trafikerade gator, och delar längs villa kvarter. Vid ungefär 25km kände jag att jag hade besegrat alla demonerna, och att det skulle bli målgång. På historiens långsammaste tid. Höll mig mestadels mellan 5:20 och 5:30. Iddes inte öka, av rädsla för att flygresan hem på kvällen skulle bli en katastrof.
Det var för övrigt en rejält kuperad bana. I mål noterade jag drygt 1600höjdmeter, mer eller mindre i paritet med Lidingöloppet. Långa sega motlut, och nerförsbackar. Det gick säkert att springa på om man velat, men jag hade inte tillräckligt med långpass för att våga sträcka ut.
Följde länge en tjej som jag tyckte sprang på bra, men så kom jag på att det trots allt var ganska modest tempo. I en längre nedförslöpa släppte hon i alla fall.
Det var soligt och vackert väder, men som sagt en isande vind som pinade. Det betydde att man varken blev särskilt svettig eller törstig. Jag drack tre halvfulla muggar vatten längs vägen. Ingen sportdryck eller annat. Jag tog mina två geler vid 15 respektive 25 och sen geldrycken (den lättflytande gelen) vid 35. Det var mest för att få litet extra energi när man var ute så länge.
Krafterna höll hela vägen, och det var först med någon kilometer kvar som jag kände att det blev litet tungt. De sista två kilometrarna innan upploppet var det uppför. Som att springa uppför tre fyra Västerbroar i följd. De hade man gärna sprungit nerför istället. Där tappade jag litet fokus och var nära att börja gå. Men tillslut nådde man toppen och det bar lätt utför de sista 100metrarna. Inte mycket, men det var i alla fall utför. Såg målklockan passera 3:55 precis innan jag gick i mål. Tiden justerades officiellt till 3:53:19 (inklusive mitt pitstopp på två minuter, så runt 3:51 effektiv tid).

Kände mig trött vid målgång, men inte slut. Fick en rejäl medalj och sedan en aluminimumfolie att vira runt kroppen. Tog en banan och en gatorade apelsin. Hittade också en flaska chokladmjölk. Drack en mun av gatoraden och konstaterade att det inte var min grej. Drack en knapp liter chokladmjölk och bytte erfarenheter med en kille från Indiana som inte var över sig nöjd med insatsen.
Sen gick jag till bilen, och såg 4:15 pacern komma i mål samtidigt som jag körde mot hotellet.
Slutresultat plats 233 av 850 fullföljande. Segern på 2:26. Kände efteråt att jag var ganska nöjd med mitt lopp, och att det inte var en dag att springa fort. Däremot en viss allmän besvikelse över att jag inte orkade fullfölja planen och få till de långpass som behövdes. Nu är det med vintermarathon 2014 och 2016, tredje gången jag springer en mara dåligt förberedd i november. Frågan är om det är värt att satsa på två maror per år, eller om jag skall satsa på en, och låta höstmaran bli en upplevelse. Det är ganska tungt att träna hårt året igenom. Hårt i betydelsen att springa långpass varje vecka.
Loppet som sådant var helt okej, även om det var många höjdmeter som skulle avverkas. Tror inte att jag gör om det igen, utan kommer nog att leta upp ett annat lopp i stället.
Efter hemkomsten drog jag på mig en förkylning, vilket var helt perfekt. Då blev det en naturlig vilovecka. Nu känner jag mig sugen på att  ge mig ut igen, och ta litet fri löpning under ett par veckor, innan jag börjar försäsongsträningen i december. Tror att grunden nu är bra för en ordentlig satsning till våren.

Vi ger oss inte.

fredag 3 november 2017

Marigt - inför en höstmara

Någonstans i mitten av oktober kändes allt perfekt. Jag skulle bara få till något enstaka långpass och sedan vara redo för mitt tionde maratonlopp. Så fick jag hybris och bestämde mig för att testa att köra en hård mängdvecka. Ja, målet var att få ihop 15km om dagen, minst. Jag delade upp det de flesta dagarna på två pass, runt 7-8km, men det blev ett par litet längre också, så pass att jag nöjde mig med 10 på söndagen och kunde ändå nöjt konstatera nytt veckorekord om 105km.
Sen en vilodag och ett bra pass på IP. Men sen rasade allt ihop. Ja, eller, hur man nu skall uttrycka det. Suget fanns plötsligt inte där längre. En lång säsong efter avbrottet med influensan i våras började ta ut sin rätt. Två mediokra veckor om totalt 6,5mil följde. Inga långpass. Tittade på min plan som jag ambitiöst lagt fram, och som inte såg särskilt farlig ut, och blev dyster. Inte ens detta kunde jag klara att följa. Visserligen var jag på resa, till Milano, där jag hittade en perfekt plats att springa på – en park som verkade vara tillhåll för samtliga löpare i Milanos centrum – men det blev bara skön lätt distans.
Till sist bestämde jag mig ändå. Det blir en mara till i höst. Det blir min första på utländsk mark. Om en vecka. Jag lutar åt att ta det lugnt och köra LL-stuket. Försöka hålla igen första halvan, för att om kroppen tillåter, ta i litet på andra halvan, och se det som starten på nästa säsong. Fast jag har i och för sig lovat mig själv att jag skall ta en veckas vila efteråt. Sen lätt löpning under december innan det blir nystart i december mot den nya Stockholm marathonbanan. Om jag klarar mig undan influensor borde det kunna gå betydligt bättre till våren, och om jag får tillbaka suget, och fixar litet flera långpass så skall det äntligen bli ett nytt pers på distansen. Det nuvarande är ju snart 3år.
Nu skall jag i alla fall ge mig ut på en tur i det vackra höstvädret, bara isen smält undan på gatorna så man inte drar på sig en onödig skada. Kanske ska man springa varv på IP istället och vara säker på att det inte sker något dumt.

Vi ger oss inte

måndag 16 oktober 2017

200 mil och 105kilometer den långsamma uppbyggnaden

Det har varit ett ganska jobbigt träningsår. Jag inledde med den starkaste försäsongsträningen sen jag började springa marathon. Mitt uppe i allt åkte jag på säsongsinfluensan, och allt rasade ihop. I normala fall brukar jag under våren pendla mellan 6 och 8 mil i veckan, men i mars fick jag ihop knappt 6mil. Sen började jag sakta tuffa igång, och fick till en halvdan halvmara på Kungsholmen, och en halvbra mara. Näst långsammast visserligen, men bra känsla fram till halvvägs då fotlederna inte orkade hålla upp tempot längre. Jag kom in på en tid i mitt normala intervall (3:30-3:40) så jag får vara nöjd med det.
Sen sprang jag min näst sämsta Österåkersmil – här visade det sig att min återhämtning ännu inte är tillbaka där den var innan influensan. Jag öppnade för hårt och fick betala för det genom håll efter två kilometer. Fast roligare att spänna bågen, än inte. Höll grannen bakom mig, så tur att han inte var i storform.
Sen körde jag ganska bra under sommaren, och lyckades bättre på Bellman, än ifjol, vilket var ett steg framåt. Fick ett bra genrep inför Lidingöloppet veckan innan, så jag visste vad jag borde klara, och fullföljde den planen nästintill perfekt. Litet slarv med klockan, gjorde att jag inte slog brorsans gamla rekord, men nästa år skall det bli av.
Kombinationen av flera veckors uppehåll i mars, och fokus på kortare distanser under sommaren gjorde att det tog ända in i oktober innan jag nådde milstolpen 200mil. De senaste åren har jag sprungit mellan 260 och 280mil per år, och nu pekade det mot 250 eller mindre i år. Därför la jag in en tuff vecka, där målet var att springa 15km om dagen. Inte nödvändigtvis i ett sträck, men uppdelat på två. Det höll till lördagen, då jag låg på 5km plus. När söndagen kom var jag ganska mör, och beslöt att det fick räcka med en mil. Så veckan summerade 10,5mil, vilket är det mesta jag fått ihop på 7dagar i sträck. Gamla rekordet, från nyåret 2013-14 löd på 10,0mil. Nu kommer ju genast frågan om jag gjort något dumt. Det brukar ju inte vara att rekommendera att gå från 3mil till 5mill till 10mil i upptrappning, så hellre än att riskera något, kommer jag nu att gå ner till mer normal träning den här veckan. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte haft känningar i veckan, men i och med att jag tagit det lugnt på majoriteten av pass, har jag inte haft några bestående men. Ena dagen kunde det kännas som en brännande känsla under höger häl. Jag är litet svagare på min högra sida pga en gammal (20år, innan löpningen) stressfraktur. Det har kommit vanligtvis under den första halvkilometern, men försvunnit när jag slappnat av litet grann i löpningen. Sen har det kommit stick i insidan av båda knäna vid enstaka tillfällen, men det brukar komma någon gång ibland. Inget som liknar varken intensitet eller varaktighet som det jag kände för fem sex år sedan då jag hade en mildare variant av hopparknä. Mest besvär har kommit från ömmande benhinnor. Men det är mellan löpningarna som det känns, och inte vid rörelse utan bara att de är litet lättretade när man går emot någon kant eller så. Lägger in en del stretch och allmän rörlighet de närmaste veckorna för att hålla ihop. Om jag håller de närmaste två veckorna, planerar jag att ge mig på ett maratonlopp. Jag har hittat en möjlig kandidat, som verkar intressant. Annars blir det säsongsvila i november, för att sätta igång vårträningen mot Stockholm marathon i december.
Stockholm marathon banan 2018 blev litet av en gäspning. Skönt att slippa springa uppför Torsgatan och Odengatan två gånger, men vet inte om Narvavägen och höjderna på söder lockar mera. Jag tycker det är synd att det ändå blev en två varvs bana och att de inte kunde få in södra stranden av söder. Fast i och med nya dragningen är det mera löpning längs vattnet och de jobbiga stigningarna kommer först efter 30km.  Försiktigt positiv till att det är en bättre dragning än den gamla, men litet missnöjd med att det inte blev så bra som man kunde hoppas. Fortfarande för många kilometer ute i Djurgårdsperiferin. Trots allt är jag sugen på att fortsätta sviten av maror genom stan. Jag hoppas få med brorsan på tåget igen. Han har inte skött löpningen ordentligt i år, glömt det där med kontinuiteten, så då gick det åt skogen, och nu rehabbar han. Vi räknar med att han skall vara i farten igen till december, så att vi kan hetsa varandra litet under våren.
Än är det långt till dess. Än skall det tränas och eventuellt tävlas en gång till innan försäsongsträningen kommer igång. Än finns det tid att fundera över vilka lopp det skall bli till våren; Kungsholmen Runt eller kanske ett första Göteborgsvarv? Premiärmil eller annat uppstartslopp?


Vi ger oss inte

måndag 25 september 2017

Lidingloppet 2017

Ja det var Lidingöloppet. Fjärde raka med fjärde pb:t. Det gick inte riktigt så fort som planen, under 2:35, men det var det absolut bäst genomförda loppet, där jag kände mig stark hela vägen. Kanske litet svag finish, hade krafter kvar i mål, men den viktigaste biten var att jag aldrig behövde kriga. 2:36:41 är i alla fall ett steg i rätt riktning. Efter förra helgens genrep så är jag nöjd. Nu vet jag vilken träning som behövs, och nästa år skall jag om jag får vara frisk göra en ordentlig satsning. 

Det höll på att få åt pipan redan innan start dock. Efter en lugn morgon hemma, med frukost och påklädning promenerade jag ner till busshållplatsen. Ersättningsbussen var något försenad, så det kändes så där. Men den kom, och jag klev på och skulle just sätta mig då chauffören rivstartade och jag halkade och landade med vänstra skinkan rakt på säkerhetsbältesfästet. Kändes som en rejäl smäll, och den intensiva smärtan satt sedan i ända fram till start. Ett fint rektangulärt blåmärke syntes sedan på kvällen. Det hindrade dock inte i löpningen, även om det var litet stramt under promenaden till Koltorp.

Alla byten och bussturen ut till Lidingövallen gick utan problem, och sen var det inga köer för att hämta ut nummerlapp. Brorsan hade smsat dagen innan att det skulle bli DNS pga gubbvaden. Trist. Nu satt jag i det molniga fuktiga vädret och åt min smörgås och banan och drack litet kaffe innan jag gick upp mot starten. Han med att köa till majjorna så att det blev litet stressigt att lämna in överdraget, men tillslut var jag i fållan fem minuter innan grindstängning. Träffade en kollega som jag sprang över mållinjen med i fjol och vi önskade varandra lycka till.

Har nog aldrig känt mig så lugn inför start. Jag visste exakt vad kroppen orkade, och efter förra veckans prov hade jag en plan. Springa på i skönt tempo fram till 12km, sen ta det lugnt i Bosöbackarna för att öka efter Grönsta.

Starten gick, och jag tyckte det gick litet bättre i år än förr om åren. Trångt, visst, men ingen stress. Jag visste att jag var skaplig stark och skulle kunna ta in eventuell förlorad tid efter hand. Det var ganska tungt att andas och jag var sjöblöt redan efter fem kilometer, utan att för den skull vara trött eller tagen. Pulsen höll sig lugn och stabil. Tog det försiktigt i de värsta stigningarna, och lät folk springa förbi bäst de ville.  Runt milen kom kollegan i kapp och sprang förbi, men jag lät henne löpa, hoppades att hon hade en bra dag.

Energiplanen såg ut som följer, en gel vid tio, en gel innan Grösnta, och en energigeldryck efter 25. Vatten på varannan station och sportdryck på varannan. En plan som höll och som var bra visade det sig. Jag led aldrig brist på energi. Men oj vad jag svettades. Speciellt första milen genom skogen var det som att kroppen var täckt av en våt film. Kunde vrida ur kepsen ett par gånger. När jag viftade med den framför kamerorna så stänkte det friskt.

Jag tyckte att Bosöbackarna gick bra i år, jag tog det försiktigt uppför, och lät gravitationen hjälpa till utför. Låg visst på plats 3400 vid passering 15km, men sedan började jag passera folk. Kom i mål på 2277:e plats, bäst hittills.

Vid Grönstabackens topp kunde jag börja sträcka ut. Inga krampkänningar i l vader eller lår. Bara löpglädje. Upp och ner mot Abborrbacken och det kom inga onda tankar om att sluta eller önska sig någon annanstans. Det enda smolket var att jag inte kollade så noga på klockan, så när jag nådde toppen på Abborrbacken skulle jag behöva snitta 4:30 för att klara målet på under 2:35. Det insåg jag inte, utan jag njöt av att passera så många och ta det i ett skönt tempo. Innan vändningen vid gärdet innan Karinsbacke fick jag syn på kollegan igen. Hon låg hundra meter framför, men jag knaprade stadigt in. Vi hade sagt att om det gick skulle vi passera över mållinjen tillsammans. Nu passerade jag henne i botten av backen, men hade så pass bra känsla att jag kutade ifrån henne med en halv minut de sista kilometrarna. Vet ju att trots att det är kort distans kvar, är det fortfarande inte helt slätt fram till mål. Bara att kämpa på. Spurtade på, utan att maxa helt. Insåg att jag skulle komma i mål på nytt pb, men att jag inte skulle klara någon speciell tid, så det fick vara nog med det. Kom i mål, och glömde stänga av klockan. Väntade in kollegan och gick sedan och drack någon liter vatten och cola. Fick ett par bullar och mådde litet illa. Sen var jag litet snurrig och det tog någon minut innan jag hittade riktning mot Överdragen. Tog påsen och stapplade iväg mot vallen.

Låååång väg att gå till ryggsäcken. Men sen en skön bastu följt av iskall dusch. Skulle träffa några vänner och få skjuts hem, men jag sa att det var bäst att stå på bussen hemåt. Det gick dessutom fortare då det var köer för bilarna.

Hemma fick jag en god kall öl, och kunde fokusera på att lag amiddag, men sen var jag helt färdig och fick tacka för mig vid halv tio. 

Igår hade jag ont i skinkan, och smärta i ena hälen, förutom den vanliga stelheten. Har nog aldrig känt mig så trött dagen efter ett lopp som igår. La mig tidigt, men sov inte särskilt bra.

Nu blir det fokus mot en eventuell mara senare i höst. Tror att det kan gå ganska bra om jag kan hålla i det här med 1) långpass och 2) tempoträning. Vi får se. Känner mig redo för att ta det steg som jag skulle gjort i år om jag inte drabbats av influensan.

Suget efter att träna för ett Lidingölopp finns där på riktigt nu. Min träningsplan har de senaste åren riktats mot Stockholmsmaran 2018, men sen har jag inget annat mål. Kanske skall jag göra ett rejält försök och bygga på resultaten från sommarens träning. Det vore en fin femtioårspresent, 2:30 på Lidingö…


Vi ger oss inte!

lördag 2 september 2017

Bellmanstafetten 2017

Bellmanstafetten 2017 Racereport
Höstens första lopp blev som vanligt Bellmanstafetten. Ett av årets roligaste lopp, där vi i år hade fantastisk tur med vädret. Strålande sol, och torra spår, fram till att vi satte oss i bilen för hemfärd, då regnet mötte oss.
I år har vi fått möblera om en del i laget. Förr har vi lyckats ställa upp med både två och tre lag, men i år blev det tyvärr bara ett. Dessutom har vi tappat två av våra bästa löpare – den ena lyckades dessutom pressa sig med två minuter i år, mot 18:30 – med sitt nya lag. Av oss som sprang ifjol var vi tre kvar. Jag öppnade och startade vanan trogen i ett litet för högt tempo. Låg en bit under åtta minuter efter 2 kilometer, men sen var det ju ändringar av bandragningen och kilometermarkeringarna stämde inte alls med klockans pipande. Tappade en del på tredje och försökte sedan jobba igång maskinen på fjärde för att kunna öka på sista. Den sista kilometern gick på insidan av amfiteatern, på gräset, och var inte alls särskilt bra att springa på. Nådde under tidtagningsbågen på 20:17, oklart med sträckan, men i alla fall drygt 20sekunder snabbare än i fjol. Sen fick jag hjärnsläpp och sprang mot fel markering, och det tog en oändlig tid (10sek?) innan jag rättade till det och hittade min kollega. Han gjorde en enormt stark sträcka och fick 20:35 på sin, vilket betyder att han säkert hade minst lika snabb tid som mig eller snabbare, till bågen. Det var 30s bättre än ifjol. Sen hade vi två oprövade kort, som visste att de skulle vara litet långsammare. Drygt 23 och runt 22,5 var dock bättre än väntat så inför sista sträckan låg vi bättre till än förväntatmed en halv minut. Dessvärre hade vår avslutare inte sin dag, så till slut landade vi strax över 1:51. Drygt 3minuter sämre än i fjol, och mer än åtta minuter bakom lagets bästa notering från 2014. Fast detta sagt, det var ett av de bästa åren, och vi hade riktigt roligt hela vägen. Alla utom avslutaren var dessutom riktigt nöjda med sina resultat.
Oavsett bansträckningen, så var jag glad att ha kunnat springa hela sträckan på mitt max, utan att få håll. Tiden till bågen var i vilket fall bättre än ifjol. Detta trots de tre stora grejerna – dålig placering i starten, tog hela gräsfältet innan jag kom loss och fick sträcka ut – trist att hamna i tredje startgrupp där man nådde svansen på framförvarande grupp efter 2kilometer och det blev en massa slalomåkning och en del tvärstopp och hopp i sidled – sist men inte minst den nya bansträckningen, speciellt slutet på insidan av gräsvallen. Fick inte känsla av att det var mer publiktryck där i år, dessvärre kändes det trångt och irriterande där. Visst, långsamma skall hålla höger, men vem bestämmer vad som är långsamt? Det finns ju för övervägande delen någon som är långsammare, så det är inte mycket att göra åt. Det enda är väl att be dem ändra tiden mellan startgrupperna, och låta banan gå på den något bredare grusvägen. Nå, det är kanske smärre plumpar i protokollet. I slutändan fanns det ju bevisligen folk som sprang snabbt ändå, och kanske hade jag fått håll om jag hållit det höga utgångstempot.
Just nu är jag uppe i sexmila veckor efter en ganska lyckad träningssommar. Jag har börjat känna mig äldre. Återhämtningen är inte lika god som bara för två år sedan. Jag börjar dock återkomma i den form jag hade när jag fick influensa i mars. Det är märkligt vad lång tid det tagit att återkomma i form. 
Jag la upp ett i mitt tycke ganska bra schema för de första två månaderna, men i och med Bellmanstafetten tar det slut. Det har handlat om tröskelträning, där jag gått från 2 till4km längd, och samtidigt höjt intensiteten. Sen har jag kört en del kortare intervaller, varannan kilometer snabbt och 70/20 till exempel. Jag hoppades kunna komma ner under 21 minuter på Bellmanfemman i torsdags. Min långsammaste hittills sen jag kom igång på riktigt är 20:43. Ja, den första tog 21:40, men då hade jag inte riktigt kommit igång. Tre gånger under 20 på de senaste fem åren. Det vore kul att komma dit, men det gjorde jag inte i år. Mitt problem har varit håll. Undrar när jag sist hade problem med håll så frekvent som i sommar. 
Det började med Österåkersmilen. Jag öppnade med första två på under 8minuter, och sedan tog det nästan tvärstopp. Det var först framemot mitten som jag kunde börja springa igen, och det blev långsammare än en del träningsmil jag sprungit i år. Vet inte om det är dålig uppvärmning som gör det tillsammans med för hög utgångshastighet? 
Närmaste målet nu är Lidingöloppet. Jag har aldrig varit i form för att riktigt springa igenom det, med fart. Det kommer jag inte att vara i år heller, men jag hoppas att kunna nå under 2:35, och därmed radera brorsans rekord. Jag tänker köra en del tempoövningar framöver, blandat med progressiv distans och tröskel. Samt långpass. Har bara kommit upp till 23,5km efter maran, och det är inte nära nog. Ska få till ett par uppemot 30 de närmaste helgerna. Om det går vägen, tar jag en sen mara under november. Vi får se
Vi ger oss inte.

söndag 30 juli 2017

Slut på semesterspringandet

Då var semestern över för i sommar. Löpmässigt har det blivit en riktigt bra julimånad framförallt sett till mängden. Jag lyckades avsluta med en 8mila vecka, faktiskt den första för i år och till slut blev det drygt 26mil för hela månaden. Det är sett i backspegeln ingen extrem månad, men i år är det näst mest, bara 14km bakom januariresultatet.
Jag springer i snitt litet långsammare nu på mina distanspass. Det tar ganska lång tid att komma igång, och det är sällsynt att kunna sticka ut och kicka igång direkt. Vad gäller hastigheten på intervaller och tröskelintervaller så är inte heller dessa så imponerande. Det positiva är dock tendensen – det går stadigt litet fortare, och jag blir litet uthålligare.
Långpassen har i princip lyst med sin frånvaro. Jag fick till ett 19km pass för ett par veckor sedan och i lördags 20kilometer. Tyvärr drabbades jag av svårt skavsår på lårens insidor från shortsens innerpåse, och därför var jag tvungen att korta ner i lördags. Ganska idiotiskt, då jag varit noggrann på sistone att springa med kalsonger under, för att förhindra just detta, också på första tänkta långpasset struntar jag i dem. Irriterande knasigt.
Det sista smolket i bägaren gäller en revbensskada som jag ådragit mig. Det märkligaste är att jag inte har en aning om hur det gick till. Det smärtar ganska högt upp, strax nedanför bröstvårtan. Jag kan inte säga att det hindrar löpningen, men det är som att springa med ett begynnande håll som aldrig riktigt utvecklas. Nå, det har lättat en del, sedan det var som värst förra onsdagen. Med andra ord verkar det inte som att det har blivit värre av den ökade löpmängden.
Just nu är ju siktet inställt på Bellmanstafetten. Häromveckan gjorde jag ett första snabbdistanstest, som inte föll väl ut. 21:19 på en relativt flack grusväg, med brasklappen att jag fick tvärstanna på grund av håll efter 4,3kilometer. Det är nästan minuten långsammare än vad jag hoppas kunna åstadkomma om drygt tre veckor. Nästa avstämning skall bli den 12e, så då får vi se vad som hänt under dessa veckor.
Därefter är det Lidingöloppet som gäller som nästa formtest. Efter det första försöket för tre år sedan har jag sprungit två lugna LL, där jag gått ut ganska lugnt för att ha krafter kvar sista milen. Båda gångerna landade jag på strax över 2:37. Jag tänkte att det är dags att komma under åtminstone det i år. Därför skall jag lägga mina tisdagspass – tröskelträning – på Karlbergs kuperade spår. I morgon ser jag framemot 3x3km. Förra veckan körde jag 3x2,5km och det gick successivt bättre och bättre. Om jag kan snitta under 13minuter per intervall så skulle jag bli nöjd, men det kommer att krävas pannben. För två veckor sedan körde jag 2x3km och då blev det 13:42/13:38 på minst lika tuff bana. Mina 10x800m snittade jag samma vecka, på samma grusvägar på 4:07, så det finns litet att ta av.
Planen som jag la i början av sommaren var att köra tisdagar dessa stadigt förlängda tröskelintervaller och på varannan torsdag springa korta intervaller – upp till 800m, och varannan springa pulserande tusingar längs en milrunda. Fast pulserande kanske är fel ord. Varannan snabb och varannan långsam är en bättre beskrivning.
Sen ser det ut att kunna bli säsongsfinal den 10e november. Men det får bli en senare historia.

Vi ger oss inte